Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I parken på Ekarne, vid ”Engels-hvila”, vid
Pjqpa-sjöns strand, lät Uno i den höga klippan
hugga ett monument till Engels minne, och pryda
det med odödlighets-symboler. Här på
stenbänken, med utsigt öfver sjön, älskade han att sitta,
allena eller med sina vänner, och här sutto de
mången skön afton, och talade tillsammans
öfver den lilla doktorns älsklingsthema:
odödligheten, och tillståndet efter döden. Den älskvärde
lärde var full af insigter och åsigter häröfver,
och man kunde ej höra bonom utan att bli
lif-vad i tanken och varm om hjertat, om än ibland
hans hypotheser syntes något vågade, och
Göthilda tv illande anmärkte:
»Men lilla far! Hvar står det skrifvet?»
Men lilla far stod så fast på sin grund,
bevisade så eldigt, vär så god och tillika så rolig,
att man hjertinuerligen måste tycka om honom,
äfven der man ej fullkomligt kunde hålla med
honom. Men en god del måste man ändå hålla med
honom, och en god del tycktes himlen komma
närmare jorden, under dessa öfverjordiska samtal.
Och Göthilda, som ännu aldrig ”förlåtit vår
Herre” (det var hennes eget uttryck) Engels död,
kände sig efter dessa samtal försonad dermed,
och slutligen — nästan — hågad att dö sjelf.
Men Göthilda älskade mycket lifvet, d. v. s.
jordelifvet, och tyckte sig ännu der ha mycket
att göra. Och deruti kunna vi icke annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
