Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Jungfrun i det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI. 79
’’Nå, du kan välja mellan många madonnor .. ."
Mag förstår," sade Mayrhofer till Schwind, "det var Urbineserskan som du tänkte på —
Rafaels "Jungfrun i det gröna"."
Schwind nickade och pekade på en liten tafla, så anspråkslöst kolorerad, att den rentaf
öf-verstrålades af sina grannar.
"Den känner Franz längesedan," menade Mayrhofer, i det han jämkade på glasögonen.
"Nej min sann! Jag har visserligen förut ämnat söka efter den, men har alltid, hvar gång
jag varit här, blifvit afledd elärifrån genom något annat," svarade Schubert.
Han närmade sig med en vördnadsfull min denna målning af den snillrikaste hand, som
någonsin fört penseln.
De båda vännerna tego.
Länge stod Schubert och betraktade den heliga jungfrun, som omgifven af ett enkelt
landskap, hvilket andades det fullkomligaste lugn, satt på en grön plan och med himmelskt välbehag
åsåg de båda små gossarnes, Kristi och Johannes’ älskliga joller.
Schubert vände sig slutligen om, och man tyckte sig se en fuktig glans i hans ögon.
"Det är hon, Moritz!" Jag sade det redan i går — genom toner! Det är just ett sådant
landskap, som målas i de takter af Beethovens pastoralsymfoni, hvilka jag då spelade för er
Och min musik har jag liggande färdig i hufvudet; min madonna skall bedja till denna, och då
hai-jag fått det, såsom jag vill!"
"Bravo!" sade Mayrhofer med en beundrande blick på sin yngre vän. "Men hvar ska vi få
bönen ifrån? Då måste väl den vilde Waldl däran, kan jag se!
Liksom efter öfverenskommelse satte alla tre sig i rörelse och lemnade salen utan att se på
en enda af de andra taflorna.
"Det är underbart, alldeles underbart!" sade Schubert för sig sjelf. "En ande full af lugnt
majestät, en själ full af barnslig mildhet — icke en atom, som häntyder på att fånga sinnena, och
ändå fyller oss det hela med en helig rysning. Och öfver allt detta, mägtigare än allting annat,
en ljudlös helgdagsfrid, en längtansfri, stilla salighet.. ."
"Han har träffat det," mumlade Mayrhofer, "han griper lika så litet fel i orden som i
tonerna."
"Om du menar mig," sade Schubert, "så kan jag alls icke finna de rätta orden till det,
som ljuder inom mig. Den musikaliska tanken har ett alltför djupt och vidsträkt omfång; språket
kan ej återge den i dess fulla magt och prakt.. ."
"Ja, bror Schwind," anmärkte Mayrhofer, "det är alltid slutet på visan, när vår Franz någon
gång i nåder vill beqväma sig att knäppa upp västen. — Den som ändå vore en musiker! Men
en sådan som Schubert. .."
"Ja, Waldl," svarade Schubert rörd, ren sådan stackars Franzl, hvars musik längesedan skulle
förklingat, om han icke hade så goda vänner. Skaffa mig ord, Waldl, så att jag kan få släppa ut
mina toner — jag känner mig trång om hjärtat."
Och verkligen hade mästaren orsak att blicka sorgset tillbaka på sin visserligen korta, men
nästan sagolikt innehållsrika bana. Allt sedan han såsom adertonårig yngling med sin stora mässa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
