Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om Frankrike just nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi sätta oss upp i automobilen och ge oss ned
till Le ravin dela mort — dödens ravin. Den
är nu övervuxen med vallmo, vita prästkragar och
blåklint — alltså de franska färgerna. Men ger man
sig in i terrängen, stapplande över taggtråd och
telefonledningar och fasande över människornas raffinerade
ondska, så kommer man till allt större klarhet över
vad krig är. Ravinen verkar på en gammal biolog
som ett sandtag fullt av backsvalbon. Och ger man
sig in i ett sådant backsvalbo, kan det hända att man
kommer in i mullvadsgång, grävd hundratals meter
rakt in i en kulle. Här ha människor legat och skjutit
på varandra i månader och när truppen slöade till
och begärde avlösning och fick den, gick den rakt
igenom berget och bosatte sig där och tuggade
konserver och spelade på stulna pianon och sjöng sitt
hemlands vilda sånger. Det var ett liv! Människorna
äro djur. Och längta att varda djur igen.
Jag frågade en gång en fransk officer om han
någonsin under krigets extas känt sig förnäm och
god. Han såg mörkt på mig och sade: — Ni är naiv
och sublim och lycklig, ty ni är neutral.
Och en tysk officer svarade mig på samma fråga:
Glaubst du, dass der Krieg was Erhabenes ist?
Det är omöjligt att beskriva hur det ser ut i det
förstörda Nordfrankrike. Man vill bara kasta sig
framstupa och gråta.
Men vi människor slöa till. När vi ha rest 500
kilometer genom det förstörda landet och plötsligt
träffa på en bondgård som inte har mer än två eller
tre fullträffar i sig, då tycker man att det är mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
