Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De små nattvardsbarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
De viste icke bättre, som väl förlåtligt var,
Än tränga sig till hopa emellan mor och far,
Der knappt de nådde upp till stödjeranden.
Men ack, så små de voro, kyrkvaktarn såg dem, han,
Och tog sig utan omsvep de vilsekomna an
Samt förde dem ur trängseln bort vid handen.
Visst ryckte det i läppen, men det fans ingen råd,
Ännu var det ej dukadt för dem af himmelsk
nåd, De voro icke kallade den dagen; De följde gubben
genast, om också under gråt, Men sågo sig till baka
hvar gång de kommo åt Och mötte då de himlaburna
dragen.
De sågo samma hufvud från altartaflan än
Och samma klara ögon, som följde dem igen
På deras tunga vandring nedåt läktarn;
Det låg i dessa ögon så outsäglig tröst,
Att svedan kändes mindre i små beklämda bröst
Den stund de släpptes utom dörrn af väktarn.
Der slogo de sig begge på bara golfvet ned Liksom
två vilsna foglar. Men tiden led och led Och
bitterheten sjönk, ju mer det dröjde. Nattvarden
var till ända, den sista duken gått, Och herden,
som till skiftes sin hjord bespisa fått, I tack och
lof sin rörda stämma höjde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
