Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Der går förnuftet om sin jemvigt miste.
- Ni skulle ju berätta? Var så god! Er afsigt är?
Verner. I korthet vill jag säga Den plan, jag
kastat ut med allan flit. Ni vet, hvad grund herr
öfversten lär ega Ät* komma sjelf med sina döttrar
hit?
Robert. Den grunden gräla vi ju om beständigt.
Verner. Det är på aftal med styffadern till Min
vän Brienne, som den gamle vill Ha dottern gift med
ynglingen nödvändigt.
- Om flickan vill, det vet jag ej; men han, Brienne
sjelf, har sagt han hvarken kan,
Ej heller vill begagnas såsom redskap
För andras löften, helst emot sin vetskap.
I flera månader han gått förskräckt
För detta sammanträffande. Om henne
Har ryktet sagt hvad älskvärdt är, och täckt,
Men som en äkta filosof har denne
Sin frihet kärare . . .
Eobert. En narr till karl, Som fattar afsmak just
för hvad han har, En filosofisk narr, som ej förtjenar
Den ungmö, ödet honom här förlänar, En mö af täckhet,
blygsamhet, behag, Som ...
Verner. Han står ej att hjelpa, det vet jag. Hur
har jag icke dag från dag predikat, Än förehållit
honom och än pikat, Sagt hvad jag genom er och andra
vet Om dessa flickors dygd och älskvärdhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
