Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. I, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfversten. Ha ni nu af hjertans grund Fått sofva
ut?
Lotta. Nog har jag sof vit stilla, Men syster ...
Henrietta. Mins ditt löfte, Lotta lilla!
Öfversten. Men syster?... Svara!
Lotta. Har ej fått en blund.
Henrietta. Tro henne ej; min sömn var ganska sund.
Lotta. Jaså? Jag hörde dig ju sucka rigtigt Och
liksom tala för dig sjelf så smått? Jag blef så rädd,
och lyddes åt försigtigt... Haha, jag trodde några
skruf var gått ... (pekar på pannan.)
Öfversten. Hvad är nu det för narrstreck, Henrietta
? Hvarför har du ej sofvit som du skall? När man är
ung, är sömnen vår vasall, Som troget sina sysslor
plär förrätta; Han går, tyvärr, tids nog förbi vårt
tjäll, Då vi förgäfves om hans bistånd tigga.
Henrietta. Ack, pappa, jag är icke van att
ligga I detta stora, stoj ande hotell. Här är ett
väsen så man ej törs blunda; Hur är det icke hemma
annorlunda! Naturen der har stilla nätter, går Till
hvila när vi gå till sängs, vi andra. Den stund
då näktergaln i busken slår Begynner sömnen genom
nejden vandra. Ja, tro mig! Sjelfva skyn vet när
han får Sin helgmålsro, och följer solens spår Och
sakta ned mot horisonten glider. Och alla vindar,
som på ljusan dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
