Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. I, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
På lofven vagga sig med välbehag, Om qvällen skiljas
från hvar ann omsider. På ängen dimman tyst sin
florsduk vrider, Hvart skapadt väsen söker sig sitt
bo Och fruktar ej att timtals få sin ro Förderfvad,
innan det mot morgon lider.
Lotta. Vår Henrietta talar som en bibel.
Öfversten (till Henrietta). Du är för känslofull
och för
sensibel! . . .
(fortsätter) Det duger icke! Flickan kan ju bli
En svärmerska!
Robert. Hon har sitt svärmeri Uti sitt hjerta, icke
i sin hjerna. Vid hennes sköna ålder sinnet vill Helst
i naturens sköte hålla till Och se på nära håll dess
gömda kärna. Med blom, och qvitter, och deri vind,
som far, Med sol, med ångor, som ur blomster tagas,
Lik en polyp ined tusen armar drar Naturen oss ...
Öfversten (förbluffad). Polyp? Hva -hvad behagas?
o
Robert (afsides). Ah Gud! (högt) Jag säger:
fröken,
Henrietta
Är ej excentrisk, efter hvad jag sett, Men jemn och
klok . . .
Öfversten. Nåja!
’Robert. Med hennes vett Och friska själ, blir det
ej bland det lätta För någon osund känsla att få ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
