Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. II, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
Öfversten. Rätt så, mitt barn! Du vet så väl
min
viljas
Benägenhet för allt, som är er godt. Tyvärr, så händer
det för ofta blott, Att far och barn i sina tycken
skiljas.
Lotta (afsides till Henrietta). Hvad går åt
honom nu?
Öfversten (afsides till Robert). Det skadar ej
Att barnen få en bit moral?
o
’Robert. Ahnej.
Öfversten. Och att man lägger dem ett ord på minnet
Emot det nu moderna egensinnet?
Robert. Förstås.
Öfversten. Och sist en fras, en kärleksfull,
För sakens och festivitetens skull? Hvad tror ni?
Hobert. Det är mycket lämpligt,
Öfversten (harklar sig). Hm! Då jag er nu ur
mina händer ger Ät män, som ha till helig pligt att
dela Med er sin fröjd och sorg, och i det hela Att
vara allt hvad hemmet var för er, Ar det min glädje,
barn, att ha betraktat Hur på en faders visa råd ni
aktat. Det band, som nu högtidligen skall knytas, O,
låt det aldrig lossas, eller brytas! - Kom, Henrietta,
räck din hand åt den, Som blir din ledare numer,
och vän!
(fattar Henriettas hand och vill förena den med
Verners).
Henrietta (bestört). Ack, pappa . . .
Öfversten. Hvad ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
