Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. II, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Öfversten (förvånad). Hvem skulle det då vara? Så
svara då! (Henrietta fortfar att vara tyst) (till
Lotta) Du,
Lotta!
Lotta. Ja, min far! Öfversten. Hvem menar du
din systers fästman var ?
Lotta (förundrad). Hvem menar jag? Det trodde
jag
du viste,
o
Öfversten (förtretad). Ahja! Men Henrietta tar ju
miste. Lotta. Det var ju Verner.
Öfversten. Ah, du är bizarr! Hvem hiii har friat
då till dig, din narr?
Verner. Jo, jag, herr öfverste.
Öfversten. Nej, satan heller, Och icke ni!
Ni vet väl hvem det gäller, Ert frieri? Det var
den äldsta, som Ni skulle ha.
Verner. Det viste jag nog om, Men trodde hon var
äldst.
Öfversten. Men, Herre Gud! Hur kan en man, som ni,
så bortbytt vara?
Verner (afsides) Så mycket fiffigare är min brud!
Öfversten. Och Lotta, du - kom hit!
Du tiger
bara . . . Hvarför har du ej sagt . . .
Lotta. Jag vet ej, att Min ålder någon ens i fråga
satt.
Öfversten. Jag vill ej vara narr för er, förstår
ni, Och löftet till Briennes styffar får ni Mig
aldrig till att återta. Han var En ibland faddrarne
till Henrietta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
