Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giauru, ett stycke av en turkisk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
»Man älskar ej i kalla länder,
Ty kylig luft gör kyligt blod;
Men mitt var likt den lavaflod,
Som jEtna ur sin kittel sänder.
Ett pjunkigt gnäll och känslosamt
Ar icke min sak; men så framt
En kind, som skiftar om till färgen,
Ett blod, som sveder intill mergen,
Och läppar, som det rycker i
Men som mot klagoläten spjerna,
Ett hjerta bristande, en hjerna
Förryckt, en själ i raseri,
En blodig hämnd med stål i näfven,
Allt hvad jag känt och känner än,
Beteckna kärlek - då, min vän,
Då har jag en gång älskat äfven.
Med suckar vann jag ej min mö,
Förstod blott ta med storm och dö.
Jag dör - men hvad gör döden, sedan
Jag dock har egt och njutit redan?
Hvad jag förskylt jag bära skall;
Men tyngde ej i detta fall
Min Leilas bråddöd på mitt hjerta,
Jag skulle gerna lefva än
Med all dess fröjd och all dess smärta
Mitt lif, min kärlek om igen.
Ej att för mig det redan skymmer,
Men hennes död gör mig bekymmer.
Sin graf hon djupt i hafvet fått,
Men låge hon i mullen blott
Så skulle nu, det kan jag lofva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
