Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mazeppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
Onödigt! Han var icke senast, Men som en råbock
i sin gång. Så fort den hvita snön ej singlar
På dagakarlen ned i ringlar - Som aldrig skall sin
stuga nå För vädret, hvilket piskar på - Som hästen
genom skogen rände; Nu mera ingen sans han kände,
Han sorn en bortskämd pojke var, Som hindras att
sin önskan vinna, Nej värre: som en retad qvinna,
Den der sin egen vilja har.
13.
»När vi ur skogen kommo sedan,
Så var det eftermiddag redan
Och Juniluften kylig stod;
Kan ske låg kylan i mitt blod,
Ty trotset svalnar lätt i nöden.
Då hade jag ej tålamod,
Jag brusade som vinterflöden,
Fast mina intryck togo slut,
Förren jag dem hunnit reda ut.
Förskrämd, förbittrad öfver färden,
Mot mina marter utan skygd,
Mot köld och hunger, sorg och blygd,
Och naken, som jag kom till verlden,
Se’n af en stam, hvars blod också
Lätt jäser upp och, trampadt på,
Är som en skallerorm, som ringer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
