Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mazeppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
Ej velat släppa fram en strimma, Och tungt den rullade
sin imma, Till dess i österled Hon karmosinröd
uppsteg, solen, Och vräkte stjernorna från stolen
Och fylde jorden upp till polen Med ljus, som sjelf
hon spred.
17.
»Och solen steg: och från den öken,
Som låg omkring oss, svepte lätt
I ringlar bort det gråa töcken.
Der red jag nu på alla sätt,
Igenom ström och skog och slätt,
Men såg af hofvar ej och fötter
Ett spår bland mossa, gräs och rötter,
Der fans ej märke efter steg,
Ja, sjelfva luften teg,
Och knappt en syrsas spröten rördes
Och ej ett fogelqvitter hördes.
Hur hästen werst på werst likväl
Sprang flåsstinn och med löddrig bringa,
Som ville hjertat söriderspringa,
Så syntes icke till en själ.
Det var så tomt, det var så ödsligt,
Då hörde jag en gnäggning plötsligt
Ifrån en dunge full med fur -
Var det en vindstöt, eller hur?
O nej; en trupp ur skogen sprängde
Och stampande emot oss svängde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
