Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mazeppa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Främst gick en kolsvart hingst, en stark,
Som hela skockens patriark,
Af hvitt han hade ej, den hästen,
Så mycket som ett hår för resten.
De fnyste, vrenskade igen,
Och gjorde tvärkast, himmelshöga,
Och sprungo inåt skogen se’n,
Instinktlikt, för ett menskligt öga.
Der låg jag nu i raseri
Och hästens döda kropp betäckte,
Som sina läggar från sig sträckte;
Nu var han från sin börda fri,
Men jag kom ej, trots all min möda
Från honom lös - der lågo vi
Den döende uppå den döda!
Då fruktade jag litet, jag,
Att vakna husvill än en dag.
Och jag låg qvar med bundna leder Från morgonen
till qvällen än Och jemt så mycket lif igen Att
se min sista sol gå iieder. Allt hopp var ute -
det som gör Att vi oss foga undergifvet I hvad som
eljest under lifvet Vi som det värsta skygga för,
Men som nu blir ett oundvikligt, Ett lyckligt godt,
och ett osvikligt. Likväl går man det helst förbi,
Liksom det vore blott en snara,
C. 7. A. Strandberg, Saml. Vitterh.-arb. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
