Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470
Och med sin klubba Herkules till slut
Mot krutets svartkonst, som hans styrka brutit,
Förr än han sina senor hade knutit,
Och lönligt som en farsot gräft en grift
För hjeltemod och mandom och bedrift?
Och deras egen lilla skara gjorde
Allt hvad så få mot öfvermagten borde.
En medfödd känsla manar, säger du,
Att dö som fri; men ej ens Grekland torde
Haft mer än ett Thermopyla3, tills nu,
Då det af sina kedjor hamrar vapen
Och dör - men skuddar af sig fångenskapen.
3.
Vid klippans sluttning slogo de en krets, Som
öfverblifna hjortar från en hets, Förtröttade,
med feberhettadt öga, Men jägarns blod på hornen,
på de höga. En liten bäck från spetsen sakta lopp
Och tumlande till hafvet kosan stälde, Sken som
en glimmande kristall, och välde Med flöden utan
salt från topp till topp, Till dess han tätt vid
hafvets rand - förveten, Frisk och förtröstansfull som
skuldlösheten - Stod glittrande på bergets ytterkant,
Liksom ett rådjur ser utför en brant, Då hafvet,
blånadt som de höga Alper, Djupt under reste sina
djerfva stalper. Till detta källsprång rusade de
först Att släcka plågans och naturens törst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
