Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
))Ja» ropte han, »i nätet äro vi,
Men icke tog man oss som harar heller,
Det stått dem dyrt - och dyrt nog skall det bli.
Min tid är redan ute; men det gäller
Att rädda lifvet åt de tre bland oss;
Vår skara är för liten nu att slås.
Ack, funnes en kano, ett skal allenast,
Som kunde föra er i trygghet genast!
Hvad mig beträffar, så är det förbi,
Jag fick min vilja fram: jag dör som fri.»
7.
Sagdt. Och framföre uddens ättestupa,
Som hängde mossig öfver vågor djupa,
En dunkel fläck igenom vattnet skar,
Som skuggan af en uppskrämd måse far -
Och åter en. De syntes och försvunno
Bland vågornas fördjupningar, men hunno
Snart framom udden, visande till slut
En brun bemanning (välbekant förut)
Vid årorna, som voro skumbetäckta
Och liksom vingar öfver djupet sträckta -
Än öfverst på en krusig våg, och än
I dånet af ett öppnadt svalg igen,
Der flagor af en piskad fragga styrde
Och högt i luften liksom flingor yrde.
De sköto ledigt genom sjön, som två
Små foglar genom tunga moln och grå,
Som örn de knappt af desse män, som föddes
Till djupets lekkamrater, understöddes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
