Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Förverkat, men ej derför brittisk ätt.
»Sträck vapen» skreks det - ingen hördes svara,
Gevären blixtrade mot himlen bara.
Ännu ett anrop - samma tystnad - men
För sista gången bjöds pardon igen,
Och ekon, studsande från klippan, togo
Farväl af rösterna, som långsamt dogo.
Då gnistrade det till, det sken, det small,
Och röken skymde båten likt en vall,
Och kulor smattrande mot klippan slogo,
Men plattades mot hällen i sitt fall.
Då kom der svar, det svar, som kunde lemnas
Af männer, som blott hade qvar - att hämnas.
Den första salvan blef barkassen dyr,
Ty som den kom i håll skrek Christian: »fyr!»
Och innan ordet hunnit att förklinga,
Så föllo två. De andra sökte springa
Till storms och tukta detta öfverdåd.
Som icke gaf och icke sökte nåd;
Men öfver allt en vådlig brant de mötte
Och steg för steg på bastioner stötte,
Då, mellan stalp, knappt möjliga att nå,
Men hvilka Christians öga letat på,
De trenne gåfvo eld, ifrån ett fäste,
Der örnar skulle hafva bygt sitt näste.
Med hvarje skott de träffade sin man,
Och krossad störtade i djupet han;
Då delte angreppskaran sig och klängde
Från skilda håll, till dess att innestängde
Och, om ej nära nog att gripas just,
Nog nära dock att drabbas af förlust,
C. V. A. Strandberg, Saml. Vitterh.arb.
III. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
