Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
492
Och se om det var hotadt, hennes ide.
Ett segel hon i luften fladdra såg,
Men vinden fylde duken snart, och spände;
Det blef så qväft om bröstet, och hon kände
Sitt hjerta slå, ty tvifvelaktigt var
Ännu en stund hvart skeppets kosa bar.
Det kom ej! Nej - ur viken, ur den inre,
Det skar sig väg, och skuggan blef allt mindre.
Der låg hon spejande med ifrig blick
Och strök ur ögonen det salta skummet,
Och såg det ständigt vidgas, skiljerummet.
Snart syntes skeppet endast som en prick -
I nästa stund låg hafvet åter ensamt,
Och flickan skyndade med hvad hon sett
Till Torquil, der hon skildrade i ett
En evighet af fröjd för dem gemensamt;
Sprang så i sjön, då båda följdes åt,
Och tumlade sig nästan oafbrutet,
Sam sedan berget kring och hann på slutet
En liten gol, som dolde hennes båt,
Den hon fått lemna vind för våg på stället,
När de sin tillflykt hade sökt i fjellet,
Men den hon efteråt till sides rott,
Så snart hon fienden ur sigte trott:
Och sällan någon julle vaggat torde
Så lyckligt par som denna sedan gjorde.
15.
Så återsågo de den kära kust,
Som nu var rensad från ett hatfullt slägte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
