Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
»Jag begärde gevär, men man gaf mig spefullt att
förstå, att som jag var god vän med det folk jag
ämnade mig till, så behöfdes inga vapen.
»Då Christian fått rapport om, att alla som vederborde
voro på ort och ställe, sade han: Kom nu, kapten
Bligh! Ert folk befinner sig i slupen^ och ni måste
göra dem sällskap. Det ringaste motstånd kostar er
lifvet. Utan vidare omständigheter kastades jag nu
af en hop beväpnade skurkar ned i farkosten, der man
ändtligen lossade mina händer. Med en lina fördes
båten sedan akter om skeppet, och man kastade till oss
några fläskstycken jemte fyra sablar. Men de öfrige
öfverhopade oss en stund med hån och speglosor, till
dess de slutligen öfverlemnade oss åt öppna hafvet.
»Aderton personer voro jemte mig i slupen. Om bord
stannade Fletcher Christian, kadetterne Peter Haywood,
Edward Young och George Stewart m. fl., till ett
antal af 23 man, de dugligaste af hela besättningen.
»Enär vinden var mycket svag, rodde vi temligen raskt
åt Tufoa till, som låg ungefär tio mil i nordost om
oss. Så länge skeppet var i sigte, syntes det segla
åt nordvest, troligen i afsigt att leda oss bakom
ljuset; ty sedan slupen lagt ut till hafs, hörde vi
skeppsfolket ideligen ropa: Hurra! Till Otaheiti!
»Christian, anföraren för dem, härstammade från en
redbar slägt i norra England. Det var nu den tredje
resan han gjorde med mig; och hur hjertlöst han än
gick till väga, tycktes ändå erinringen om den godhet
han af mig rönt väcka några rörelser af ånger i hans
själ. I samma stund som man med våld skuffade mig
från skeppet frågade jag honom, om det skulle utgöra
vedergällningen för den vänskapsfulla behandling han
erfarit. Det träffade honom djupt, och han svarade
med synbar sinnesrörelse: Ja, kapten Bligli - jag
känner det - jag har ett helvete - ett helvete! Hans
insigter och duglighet gjorde honom fullkomligt vuxen
det uppdrag jag gifvit honom, att kommendera tredje
vakten.
»Haywood härstammade likaledes från en aktningsvärd
familj i norra England, och var en lika hoppgifvande
ung man som Christian. Båda två hade ständigt varit
föremål för min synnerliga omvårdnad, och jag hade
användt mycken omsorg på deras daning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
