Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
»Lucullus sjelf, af lutter tarflighet,
Åt stundom stekta rofvor, som man vet.» - Pope.
Men samma ande, som en Neros var,
Den värsta fläck som Roms historia har,
En frejdad namnes motsats kanske hunnit,
Oni i en längre krets han sig befunnit, (s. 455).
Konsuln Nero, hvilken företog den ojemförliga
marschen, som narrade Hannibal och kastade Hasdrubal
öfver ända: en bragd så godt som utan motstycke
i krigskonstens häfder. Hannibal fick första
underrättelsen om att han vändt tillbaka igen genom
anblicken af Hasdrubals hufvud, som kastades in i hans
tält, och utbrast då med en suck, att »Rom från den
stunden skulle blifva verldens beherskarinna)). Utan
denna seger skulle Neros kejserlige namne aldrig
bestigit en tron. Men den enes skändlighet har stält
den andres ära i skuggan. Hvem tänker vid namnet
»Nero» på konsuln? - Men så är det här i verlden!
Min barndoms kärlek gick igen; med Ida Såg Loch-na-gar
ut öfver Troja vida, (s. 459).
Som mycket ung, så der omkring åtta år, och efter
ett anfall af skarlakansfeber i Aberdeen, blef jag på
läkarnes inrådan skickad till Högländerna. Jag kom der
att tillbringa ett par somrar, och från denna tidpunkt
härleder sig min kärlek för bergstrakter. Aldrig
kan jag förgäta det intryck jag några år derefter
erfor i England af Malvernåsarne, den enda stymmelse
till berg, om än i smått,, som jag då på länge hade
sett. Efter min återkomst till Chelten-ham stod jag
hvar afton och stirrade på dem i solnedgången, i en
stämning, som icke låter sig beskrifvas. Det kan synas
barnsligt 5 men jag var också icke mer än tretton år,
och så var det under ferierna på köpet.
Till helgsmål ringde lundens näktergal,
Som sjöng farväl till rosen i sin dal, (s. 461).
Den välbekanta sägnen om kärleken emellan näktergalen
och rosen behöfver bara antydas: den är numera
lika så känd af en vesterländsk läsare som af en
österländing.
Och hafvet hördes knappast högre brusa An man får
höra i en snäcka susa (s. 463).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
