Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sockerängeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden av dessa petrifikater som smällde och slogo
sönder munhålan, om man lyckades knäcka dem.
Ty att suga dem i sig tog för lång tid för en
karamellhungrig pojke.
Vi stodo i storstugan i dystert allvar kring bordet,
som pryddes av vinglas lånade hos handlarn, två
långhalsade buteljer med begravningsvin, en sockerskål,
och i mitten en krokan, som pryddes av ett svart
kors samt sockeränglar, som höllo florbitar i sina
eteriska händer, och omgavs av en hög svarta flata
fyrkantiga begravningskarameller.
Prästen höll ett tal och vi bjödos på vinet. Även
jag fick ett halvt glas och en sockerbit. Jag sörjde
bitterligen och hade svårt att få ned detta surhetens
begrepp. Men sockerbiten gjorde syrligheten pikant
och övervinnlig.
Då hördes en röst borta från köksdörren, där
proletariatet blygt trängt sig tillsammans. Det var
socknens svarta får, husaren Sköld, som omedelbart efter
att ha tömt den bittra kalken full av besvikelse
yttrade: — Fy faen, dä va ju inte brännevin!
Somliga lyckades dölja sina leenden bakom de av
vinet framkallade grimaserna. Men jag skrattade högt,
ty Sköld var min vän. Farbror prästen gav mig ett
klerikalt allvarligt ögonkast som talade volymer och jag
kände mig oförbätterligt syndfull, ty jag gick i skolan,
kunde katekesen och visste att hemska straff väntade
den som icke var värdig.
Jag smög mig slokande bort till min vän Sköld,
som tog mig i handen.
— Vassego å ta en karamell, söta goa! sade änkan.
Karamellerna kände jag till förut, men en krokan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
