Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsmystik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att jag skulle bli målare, men jag blev färgare i
stället. Det kan vara lika bra.
Han bodde i en usel stuga vid ån, som flyter förbi
Ingatorp. Han led kval, var fattig, men bar sin olycka
som en man. Ty han var skald också. Jag vet få som
haft så skaldiska instinkter som han. Han var bland de
mest konstnärligt betonade figur jag någonsin träffat.
Hade gått igenom några klasser i någon skola, blivit
kär, gift sig med en människa som han älskade.
Tolf var skald och målare och vetenskapsman. Vi
gingo en dag tillsammans åt Skurugata till, där han
hittade och bestämde en stor mängd nya mossor.
Han gick tyst och jag gick vördnadsfullt några steg
efter honom. Vi skulle just gå ned i gatan. Allt var
grönt under granarna. Mossa täckte marken. Vi
vandrade i en urskog på en gammal stig mellan
jättegranar. Det var vackert att skåda. Allt var skönt.
Mossan låg som ett konstverk, en matta, förnämare
än någon indisk eller persisk. Vi gingo och talade om
all denna skönhet i vilken vi just då voro
medelpunkten. Och jag hittade på följande: — Säg, farbror,
äro vi icke, var vi än befinna oss, medelpunkten i
en sfär av skönhet, en sfär med oändlig radie?
Han vände sig om, där han gick framför mig på
den smala stigen i det romantiska landskapet — och
sade:
— Albert, glöm aldrig det du sade nyss!
Då först begrep jag att jag hade Gud med mig
och att Tolf var den gode förmedlaren.
Men plötsligt stannade han, abrupt hejdande sina
steg, alldeles som en rapphönshund som känner
vittringen av fåglarna — och sade: — Tyst!!!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
