Jag vaknar. Det är natt och hela huset skakar. Det rasslar, dånar, gnyr och yr som tusan hakar, ty havet går i takt med rytmen av en storm som sveper i min park med tut och tjut och gorm. Mitt vildvin klapprar vilt emot balkongens räcke och ruskar som i nöd det sommargröna täcke, det stickat som ett skydd åt tegeltak och ås, ty så högt når det nu. Och röter? Ja, gunås! Jag gäspar, mornar mig. Jag har sett många väder och har ej brådska alls, men kryper jag i kläder, så är det för att se en månlyst halv orkan, en nereidisk fest, en böljekaravan med skum på varje krön och valv, som genomblänkas smaragdiskt och opalt — min kruka är en änkas om blott sig dikten rör om detta Ålands hav, som egendomligt nog ej blivit än min grav. Nu är jag vaken helt. Jag tänder sävligt ljuset och tar en vällustklunk, en lång och djup, ur kruset med lingonsaft, som jämt bör finnas på mitt bord — jag hoppas att Ni tror mig på mitt hedersord! Där utanför är liv. Det vrålar, ylar, viner som i en dödsfabrik med helvetesmaskiner. Jag hör min vårdgrans skri, kastanjernas protest, en apels skur av frukt, ett päronträds beau reste slår i min hårda mark av röda ölandstenar, ty genom min domän vår första höststorm skenar. |