Jag satt just i min säng och skulle välta ut
min tors, beundransvärd, förstklassig, absolut,
ur idets heta kvalm och halvsenila drömmar,
då plötsligt jag förnam att det i foten ömmar.
Vad? sporde jag mig själv. Vad har jag trampat på?
En tagg? En kvinnosjäl? En skorpion? — låt gå!
Jag är för allt immun och jag kan barbent trampa,
där andra ävlas än i träskostövlar klampa.
Jag satte foten ned på mattans getskinnsragg —
men jag sprang upp och skrek som stungen av en tagg. |
Jag kunde icke stå — jag svär det, mine bröder,
så sant jag ligger här och hellre vore döder.
Jag grep den största tå jag har på vänster bak
uti min högra hand, en ganska krånglig sak,
ty jag är icke vig som i min ungdoms vårar
— rivalerna bars bort från marknaden på bårar —
jag kikade på tån: Den var en astrakan,
en genomskinligt klar, en verkligt mogen fan,
ett plommon, om ni vill, där benet satt som kärna
och som jag skulle sett bli amputerat gärna.
Där låg jag och ännu jag ligger i min bädd —
en storm har gått förbi och jag blev aldrig klädd
för vandringar på berg, där blanka sidor blänkte
för mig en natt i storm att målas som jag tänkte.
Jag lider, men humör, det har jag kvar ändå
om också varje lem mig blev en portvinstå.
Jag lider kval. Mot dem är tandvärk blott en smekning.
Jag tittar på min tå och magiskt till bevekning |
