Med penna och tallpipa / 135 (1945) Author: Albert Engström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erfarenheter från havet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kan visa det mycket bättre än jag, men jag inbillar
mig, att det såg ut ungefär så här

Fåglarna lyfta emot vinden, komma emot mig, väja
för kanoten, jag lägger åran, tar bössan och skjuter.
Två skott och tre fåglar plaska ned i sjön. Jag laddar,
tar åran och ror efter dem. En ligger med buken i
vädret och jag hämtar in den. De andra dyka
skadskjutna, då de märka sig förföljda. Men efter några
minuter har jag också dem i akterrummet på min
kanot.

Det börjar brisa upp och jag ser, att en svart
molnstod börjar bilda sig i väster över land. Det är tid att
ro hem och jag ror. Dyningen förändras under den
nya vindens tryck till krabbare sjö och skummet börjar
stänka över vågtopparna. Jag stävar hemåt med blåsten
kranbalksvis från babord. Molnmassan förstoras, och
det förut silverfärgade havet blir svart och hemskt.
Brisen växer och brotten stänka över kanoten och mig
själv. Nu växer också sjön, och jag får den akterlig,
då jag paddlar in i hamnen. Skummet yr om mig,
och kanoten vickar i skvalpet, som bildas, då sjön
känner botten. Jag styr in i min lugna vik bakom
sjöbodarna och tänder min slocknade pipa.

Jag tycker faktiskt, just nu i denna välsignade stund,
att det är skönt att leva.

Bara inte de förbaskade dagliga tidningarna funnes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>