Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob och Rosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen kunde man urskilja könet. Gudingen döptes då
till Jakob och ådan till Rosa.
När skotar eller andra fiskebragder togos upp
infunno de sig alltid för att få sina godbitar. En gång
skulle man segla till Dalarö med strömming och Jakob
kom och slog ned vid båten och lät sig tagas ombord.
Ty Jakob blev något tamare än Rosa. Man brukade
fråga gumman Eriksson: — Nå hur mår ejdrarna?
— Jo bra. Rosa gav sig i väg klockan sju i morse,
men Jakob låg till klockan nio.
Den som inte behöver arbeta för födan blir
nämligen lätt lat och morgonsömnig.
— Ja, sade berättaren, de var så tama och fräcka,
att det var en riktig glädje åt’et. Men när det blev
höststräck och man skulle börja jaga för vettar, vart
det nödvändigt att måla dem med mönja i nackarna
för att inte skjuta dem av misstag. De höllo sig kvar
till långt in på senhösten. Men en dag voro de
alldeles borta. Vi tror att det var några jäkla
stockholmare som blev nyfikna på det nya ejderslaget med
röda nackar. Jaha, så var det med Jakob och Rosa!
Men nog Var det synd att skjuta dom!
— Ja, sade jag, stockholmare är ett särskilt släkte.
Men man kan ju inte undra på att de tyr sig hit,
så vackert som här är — ty jag låg för tillfället för
storm i hamnen. — Och friskt är det! Mycket friskare
än i Stockholm!
— Ja, nog är luften oförskämd alltid! Den är det
inget fel på!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
