Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känsla hos Gud för hela livet, en hemkänsla som
då säkerligen räcker till även för evigheten.
Maria var misslynt. Våga vi säga ut ordet? Hon
var nästan missräknad. Oron hade vuxit i hennes
själ. Hon visste sig ingen råd. Skulle hon få återse
sin förstfödde? Ängslan snuddade vid onda
aningar och förtvivlan. När ömheten är stark, tänker sig
moderns inbillning gärna det allra värsta.
Omedvetet söker hennes sinne en förklaring på den ångest
som upprör henne. Något förfärligt måste ha skett.
Och så finner hon sin gosse. Han sitter lycklig och
glad, överlycklig, helt upptagen av andra
människor, i en annan värld. Har han då ingen aning om
sin moders och faders oro? Kan han sitta där lugn
och oberörd, medan deras hjärtan förtäras av
ängslan? Det som under fyra dagar hade upptagit varje
stund av hennes vakna tillstånd och spökat i
hennes drömmar, det visar sig sakna anledning. Hon
står inför förklaringen, hon får svaret. Hon har
visserligen sin gosse tillbaka frisk och sund. Men
fyra dagars växande och gnagande oro upplöses i
en tomhet. Hon känner något som, om hon hade
förmåga och klarhet att undersöka sig själv,
nästan skulle kunna kallas missräkning. Ack,
ingenting annat. Igenkännandet kunde inte utlösa en
omedelbar glädje. Därtill har den naturliga
människan alltför mycket att säga hos Maria. Närmast
blir hon misslynt. Hur kunde han göra dem något
sådant? En upplösning, en tankeväckare, en
varning för hjärtat som är ömt och älskande.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
