Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom att bevara kroppen eller genom att fortsätta
att åtminstone i inbillningen äta och dricka och leva
med de döda. Men det var först kristendomen
förbehållet att lära känna Gud genom Jesus Kristus
sådan, att för honom icke någon död kan finnas.
De som äro förbundna med honom och leva i
honom, äro därför med honom herrar över döden.
Såsom Jesus svarade de konservativa sadducéerna
som förnekade uppståndelsen: »För Gud leva alla.»
Härom skall strax mera talas.
Efter ett ögonblick av skilsmässans bitterhet
dväljes en dylik stark och innerlig natur, som
avlidit, fortfarande ibland oss. Den eller de
efterlevande som varit innerligt förbundna med den
bortgångne, kunna icke erkänna döden såsom en
skiljemur, utan endast såsom ett täckelse, som för kort
tid under de få år som återstå för de efterlevande,
dölja de kära i graven förmultnande dragen. Den
döde är kvar i sitt hem, i sin gärning, med sina
barn, med sin make eller maka, med sin själs
förtrogna.
Men en sådan av den naturliga livskänslan och
samlivets innerlighet föranledd fortsättning är i
regel dömd att avtyna. En vis åldring skrev: »De
trögaste av oss, som hava levat tillräckligt länge, vet
vad det är att se en bortgången uppenbara sig.
Dörren öppnas, och vi tycka oss se, nej, vi se verkligen
det vänliga uttrycket, de älskliga dragen. Vi höra
rösten, som förmådde kalla oss bort från böckernas
dårskap. Men efter någon tid blir synen sällsyntare
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
