Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är min älskade Son; i dig har jag funnit behag’.»
(Lukas 3: 21—22). Det inre livets människor hava
lärt sig goda och beprövade sätt att öppna själen
för den himmelska världen och göra den mottaglig
för den himmelska rösten. Vissa förberedelser,
kroppens ställning, omgivningen, sträng måttlighet
eller fasta i mat och dryck kunna därvidlag vara
gynnsamma. Men det väsentliga är bönen. Vi lära
oss i evangelium av vår Frälsare, av hans ord och
hans exempel, att bönen öppnar vägen mellan
himmel och jord, mellan Gud och själen.
Jesus bad alltid. Han uppsökte ensamheten. Ett
fåtal gånger berättas det, att han tog sina närmaste
vänner med sig, när han bad. Så skedde då han
gick upp på förklaringsberget, och då han gick in
i örtagården i Getsemane — två mycket olika bevis
på Jesu förtroende. Varken saligheten eller korset
skall en människa på egen hand söka förskaffa sig.
Båda gångerna berättar Lukas att lärjungarna
somnade. Det blev för mycket för dem, både av
saligheten och av bedrövelsen. Båda gångerna finna
vi vari huvudsaken bestod. Mästaren var hos dem.
Vi skola hålla oss troget till honom. Det sker
genom bönen. Av Jesu föredöme liksom av hans ord
finna vi, att den förnämsta och rätta bönen sker
i ensamheten. Lärjungarna fingo icke ofta se Jesus
bedja. Men nu bad han i deras åsyn. De betraktade
honom. Vad? En förvandling skedde. Ändå kände
de igen honom. De förvånades icke över hövan.
Det var samme älskade Mästare. Han var endast
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
