Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fosterland stod där med sina vita Uppsalamärken
i världens huvudstad inför Frankrikes statschef,
inför Parisuniversitetets myndigheter och sjöng.
Vad? Jo, det vi sjunga bättre än allt annat: »Vi
älska våra strömmars brus och våra bäckars
språng, den mörka skogens dystra sus, vår
stjärnenatt, vårt sommarljus, allt, allt, vad där som
syn, som sång, vårt hjärta rört en gång.» Därinne
i den praktfulla spegelsalen fick jag en av de
stunder, som man aldrig i livet glömmer. Det var
Sverige, hela den nordiska våren och Uppsala och
ungdomen och så mycket mer, i prins Gustafs vårsång:
»uti vårsolens glans».
Behöver jag säga eder, vad det är, jag åsyftar?
Det är snart sagt. I haven redan förstått det. Den
kost av enkla, vackra känslor, av ungdomligt
svärmeri och drömmeri, som vi kanske en gång väl
mycket frossade av, mätes nu ut åt oss med
för-knappning. När få vi ro att känna ut en känsla,
när ha vi tid att ge oss hän? När få vi bada i fred
i inbillningens trolska vatten, när kunna vi
lustvandra i drömmarnas riken? Maskinen arbetar
under högtryck. Plikterna trängas om
utrymmet. Skola de få rum, måste dygnets timmar
lugnt och noga fördelas och användas. Livet, det
inre och det yttre, blir gärna invecklat.
Jag klagar ej häröver. Idealiteten i ett
människoliv behöver därför visst icke försvinna. Och
arbetsdagen är kort.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
