Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det inre livets helgedom. Där hade innerliga
själar räddat åt sig en andlig vrå bortom kyrkans
världslighet. Där kände sig Luther hemmastadd. Vi
minnas igenkännandets glädje, då Luther läste
Tauler och då han fann den anonyma traktat, som
under namnet En tysk teologi blev det första han
gav åt tryckpressen. Han kallade den en »andlig
ädel liten bok», som »upphämtats från Jordanens
djup av en rätt israelit, vilkens namn Gud känner».
Även Luther tjusades av försjunkandets eviga
melodi och satte liksom många före honom kristen
text därtill. Äratal efter det han funnit de nya
underbara toner, som ännu efter århundraden ljuda
över kristenheten ur hans klangrika själ, finna vi
hos honom en och annan stilla, spröd ton ur
mystikens korsteologi. Är 1515 fann han i Romarbrevet
ödmjukhet och självförintelse snarare än
förtröstan. Ordet för mystikens levnadskonst, det
oberörda lugnet, får ännu åren 1517—18 i den korta
utläggningen av buden, tron och Fader vår tolka
bönen: Ske din vilja. »Giv oss en fullkomlig, fri
likgiltighet i allting.» I första budets förklaring läses
där: »Stå bara alldeles likgiltig i alla ting, vare sig
de äro onda eller goda». Men några år senare skrev
han i vår barnalära: »Vi skola frukta och älska
Gud över allting och sätta all tro och lit till honom.»
Mången känner andakt inför oändligheten,
vördnad inför det heliga, har sinne för religiös
stämning, även för självförsakande iver* men kan icke
förstå den evangeliska kristendomens djärva tro.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
