Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är lättare att söka friden utanför livets rörelse
än att tro på själva livsgrundens godhet. Hade
Luther stannat i mystikens försjunkande, så skulle
han tilltala mången, som nu tar anstöt av honom
och icke förstår honom, men han skulle icke hava
inlett en ny epok i religionens historia. En
brytning skedde ej. Men mystiken gav ej Luther nog.
Hans själ var för varm och lidelsefull.
Samvetsfrågan om skuld och förlåtelse jämsides med livets
brutala nöd, hos Luther koncentrerad i en tung
melankoli, omöjliggjorde metodisk gudsnjutning.
Luthers frihetsdrift och uppriktighet kunde ej
finna sig i mystikens fasonering av människan och
själslivet. »Mycket har skrivits om, hur människan
skall bliva gudomligg jord, man har gjort stegar,
på vilka man skall klättra upp till himmelen. Men
det är tomt lappri. Här visas den rätta och
närmaste vägen att komma dit, så att du blir uppfylld,
ja, uppfylld av Gud, så att det icke fattas dig
något, utan du har allt en gång, så att allt som du
talar, tänker, gör, kort sagt hela ditt liv blir
alldeles gudomligt.»
III. Förtröstan.
Så mycket fann Luther i förtröstan. Där erfor
han en renare salighet än i mystikens rysning och
berusning. Han nådde icke himlen på mystikens
svindlande stege, utan tron såg himmelen öppen för
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
