Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beer Seba, slaknade själens och kroppens spänning
och han bad: »Det är nog. Tag mitt liv, Herre, ty
jag är icke förmer än mina fäder.»
Kunna vi, med all olikhet i tid och rum och
åthävor, känna igen något av kastningen i profetens
själ mellan trotsigt trosmod och vacklande
vanmakt, så har också Första Konungabokens
nittonde kapitel något att säga oss. Den trötte profeten
fick budet: »Gå ut och ställ dig på berget inför
Herren. Då gick Herren fram där, och en stor
och stark storm, som ryckte loss berg och bröt
sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren
i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men
icke var Herren i jordbävningen. Efter
jordbävningen kom en eld, men icke var Herren i elden. Efter
elden kom ljudet av en sakta susning.» (Kon. 19:
11—12).
Gudsrösten kom till honom för att kalla honom
till ny djärvhet och nya värv, men den kom till
honom icke i stormen, utan i stillheten.
Har icke stormen gått över oss, ryckt loss berg
och brutit sönder klippor? Har den icke följts av
jordbävning och eld?
Har icke Gud kommit till oss i stormen? För
visso. Har Herren talat till något släkte i
våldsamhet och skakning av alla mänskliga förhållanden,
så är det till vårt. Ve den, som icke hörde Guds
röst och hör den ännu i krigets och fredens
outsägliga nöd. Anlita vi Skriftens ledning för att tyda
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
