Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är en vansklig sak att ur den tidens
levnadsteckningar, dem pietet och beundran oftast gjort
till på samma gång mycket och föga sägande
helgonbeskrivningar, skapa sig en karaktärsbild, som
uppfyller vårt krav på enkel, osminkad sanning
och individuell bestämdhet. Rimbert — som dock
i det stycket måste sättas betydligt framför de
flesta andra medeltida levnadstecknare — säger om
Ansgar allt gott.
Hans fromhet visade sig efter tidens sed i fastor
och späkningar, i frivillig fattigdom och allmosor.
De fattiga hade i honom en trofast vän, fångars
utlösen och undervisning låg honom varmt om
hjärtat, särskilt visade han mycken förkärlek för
de eremiter, som bodde i trakten kring hans
biskopssäte. Denna förkärlek för de ensliga
gudstjänarna, som han titt och ofta besökte,
sammanhänger med ett utpräglat drag i hans karaktär.
Själv hade han ock för sina betraktelser ett
undangömt ställe, »en stilla plats, den bekymrades vän»,
som han älskade att kalla den.
Psalmerna voro hans käraste läsning, dem sjöng
han vid sitt arbete, bad andra sjunga dem, skrev
ock till var och en av dem en liten bön —
pigmen-tum, krydda, var hans eget namn på dessa små
betraktelser — och — tillägger Rimbert — »därvid
tänkte han ej på ordets sammanställning, utan
fastmer på hjärtats intryck.»
Om hans syner förtäljes mycket. Vid varje
avgörande steg i sitt liv sökte och fann han på detta
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
