Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, till verklig förlåtelse fordras två ting. Skall
en människas förlåtelse för mig äga något värde,
måste min oförrätt tillfoga henne lidande. Vill jag
bespara henne detta lidande genom att tilläventyrs
ej nämna den orätt, jag gjort henne eller genom att
låta henne taga densamma ytligt, så har jag nu i
och med detsamma satt gravmonumentet på vår
vänsk#p$ innerlighet, om den eljest någon gång har
funnits.
Ty den välmening, som först ser på att bevara
den älskade för lidande och svårigheter och först i
andra rummet besinnar sanningens krav, den
förtjänar intet bättre än Jesu ord till Petrus : »Gå bort
ur min åsyn, satan, du är för mig en stötesten, ty
du besinnar icke det Gud tillhörer, utan det
människor tillhörer.» Människans ömsinthet kan vara
ruinen av hennes kärlek.
Nej, den förlåtande får ej se genom fingrarna
med min förseelse, så att han tager föga notis
därom. Det skulle vara intyg om, att jag för honom
betyder helt ringa. Utan det är en nödvändig följd
av hans vänskaps äkthet, att min oförrätt mot
honom vållar honom djup och allvarlig smarta. Denna
är intet satisfaktionslidande, men det är en yttring
av detta andra, som är det första övergripande och
som skapar förlåtelse.
Till lidandet och smärtan över vad jag tillfogat
kommer det andra — att hans kärlek dock är
starkare. Den gäller mer än min synd. Jag gäller mera
än min försyndelse. Kärlekens band är så starkt,
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
