Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det ej slites av min misstro. Då är förlåtelsen
för handen. Ej såsom en ointresserad amnesti, en
yttre förklaring, utan såsom en dom över min synd
och ett upptagande av mig. — Förlåtelsen måste
vara en verklighet av den art, att jag tvingas att tro
därpå. Jag kan ej återtaga det förtroendet åt mig
genom mångdubblade omsorger eller därigenom att
jag lättar mitt hjärta och beder om förlåtelse. Och
förlåtelsen är ej min egendom därmed att jag hört
av hans mun, att synden är förlåten. Men den gives
mig med nödvändighet, då jag vet att anledningen
till min misstro: min skuld, är till fullo och djupt
av honom känd, men då hans hela ställning och
beteende mot mig dock äro sådana, att jag däri
över-vinnes av hans kärleks beständighet och allvar. Då
får jag förtroende, jag måste tro.
I de mänskliga förhållandena behöva vi inbördes
varandras förlåtelse. Genom detta förhållande av
ömsesidighet blir saken icke för den enskilde så
bragt till sin spets. Ingen har så försyndat sig mot
sina medmänniskor, att icke även de äga skuld till
honom. Häri ligger en av de väsentliga skillnaderna
mellan människors förlåtelse och Guds. Men även
där gäller det tro och misstro till en person, och
därför kapi förloppet i sina grunddrag belysa vårt
gudsförhållande.
Vad som religiöst sett gör om intet och
förhindrar tro på Gud har fått sitt väldigaste uttryck i
Kains ord: Min synd är större än att hon kan
förlåten varda, Där är syndens religiösa sida utsagd.
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
