Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt medvetande av synd och skuld — det må nu
kallas med detta namn eller med andra samvetets
anklagelser — fjärmar oss från Gud. Där har vårt
misstroende mot honom sin rot, och misstroende
till Gud likaväl som till människor kan med roten
uppryckas endast genom förlåtelse. Men detta för
oss till frågan. Finnas hos Gud de förutsättningar, vi
funnit vara nödvändiga för att vi skola tro på hans
förlåtelse? Vi kunna ge frågan en annan vändning.
Möta vi någonstädes en kärlek, som övervinner vårt
misstroende mot honom? D. v. s. finna vi
någonstädes, att vår synd, som skiljer oss från Gud, är av
honom känd och så att säga tagen på allvar, så att
han bekymrar sig om oss och om den, samt vidare
att hans kärlek till oss är så stark, trots vår synd,
att vi av hans beteende mot oss tvingas att tro på
hans förlåtelse, att fatta förtroende till honom. En
dylik gudomlig kärlek, som just uppfyller
fordringarna för en verklig förlåtelse, möter oss i ett
mänskligt liv, hos Jesus av Nasaret. Han har mött
den mänskliga synden. Han har tagit notis om den,
icke stått likgiltig inför densamma. Såsom ingen
annan har han från människornas sida erfarit
udden av det lidande, som deras förorättande
tänke-och handlingssätt tillfogade honom. Allt sådant
mötte honom, som var ägnat att nedstämma hans
kärlek och som frestade honom att i stort eller
smått vara otrogen den uppgift, han kände som sin,
att grunda ett andligt messiasrike bland sitt folk.
Av de inflytelserike bland folket, av dem, som voro
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
