Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bergspredikans värde - III Den revolutionära tolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
paradoxa. — De äro frestade att råka i en motsatt
dogmatism och giva Jesu ord en världsfienlig, asketisk,
absurd mening, som icke ligger i dem. I sin tid
och sina omgivningar synas dessa halvt revolutionära,
oroliga andar icke finna plats. Men de hava
verkat som ett salt på jorden. Att förneka dem vore
att förneka det bästa hos dem, den brinnande
nitälskan och den hänsynslösa underkastelsen, under
vad de tolka såsom Mästarens vilja, det vore att
förneka honom själv. Den ypperste och mest
typiske av dessa paradoxets dogmatister är Sören
Kierkegaard. Visserligen har han[1] i några skrifter
förlagt det paradoxala i kristendomen till sådant,
som han mottagit från kyrkan, men ej från Jesus,
till förståndsgåtor, som i grunden icke utgöra det
egentligen svåra och förargelseväckande i densamma.
Men även och framför allt i det i sträng
mening religiösa och, vad som här närmast sysselsätter
oss, i det etiska, har han vindicerat åt Jesu ord
i den asketiska ande, som hans eget kynne inlade
eller överdrev hos dem, obetingad giltighet gentemot
allt, vad det vara månde, som för hans ögon
kommer dem i vägen. Från Kierkegaard och genom
honom från Jesus kommer jämväl den obarmhärtiga
människorannsakelse efter ett högt ideal, som
är den från kristendomens synpunkt viktigaste
företeelsen i samtidens litteratur såsom en uppfostrare
av samtiden i kristendomens allvar, även om endast
en sak hos Jesus, hans skarpa, skoningslösa blick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
