Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- II. Tron förnuftigare än otron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ARTIKEL II.
Tron förnuftigare än otron.
Människans själ är bunden vid en kropp, som är
bestämd i anseende till rum (utsträckning), tid
(förändring) och tal (mångfald). Hon reflekterar öfver
dessa förhållanden och benämner dem natur. Längre
kommer hon icke med sitt förstånd.
En enhet, lagd till en oändlig mångfald, ökar icke
denna, lika litet som en fot ökar en omätlig
utsträckning. Det begränsade, det ändliga försvinner inför det
oändliga och blir till ett rent intet. På samma sätt är
det med oss människor inför Guds storhet, med vår
rättfärdighet inför Guds rättfärdighet.
Vi måste medgifva, att det finns en oändlighet,
fastän vi icke kunna fatta den samma; och vi veta,
att det är ett misstag att påstå, att ett tal icke skulle
kunna ökas i oändlighet. Följaktligen är det sant, att
det finns en oändlig talstorhet, ehuru vi icke kunna
fatta den. Den är icke udda, men icke heller jämnt;
ty om den kunde tänkas ökad med en enhet, skulle
den i alla fall icke undergå någon förändring. Och
likväl är den ett tal, och hvarje (helt) tal är ju
antingen udda eller jämnt?
På samma sätt kunna vi mycket väl vara
öfvertygade, att det finnes en Gud, utan att därför vi
människor kunna fatta honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 11 15:36:00 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tankarrel/0022.html
