Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. När förstånd ej mer förslår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL VI.
När förstånd ej mer förslår.
I.
När jag tänker på människans ömklighet och
blindhet och alla de besynnerliga motsägelserna i
hennes natur, och när jag riktar min blick mot hela
detta stumma universum och ser denna i dunklet
trefvande, åt sig själf lämnade och till denna lilla vrå
liksom vilsekomna varelse, som hvarken vet hvem som
försatt honom dit, hvad han där har att skaffa eller
hvad det skall blifva af honom, när han dör,
genombäfvas jag af en rysning, liksom en människa, som
under sömnen blifvit förd till en hemsk, obebodd ö
och vid uppvaknandet icke vet, hvar hon befinner sig
och huru hon skall komma därifrån. Underligt synes
det mig därför, att man icke råkar i förtviflan öfver
en så olycklig belägenhet.
Jag ser omkring mig andra med mig likartade
varelser. Jag frågar dem, om de veta mer än jag. De svara
mig nej. Och likväl hafva dessa vilsekomna, när de spejat
omkring och upptäckt ett och annat af intresse för dem,
hängifvit sig däråt, fästat sitt hjärta därvid. För min del
har jag icke kunnat göra på samma sätt, utan, i tanke att
det ganska sannolikt gåfves mycket annat än hvad jag med
mina yttre sinnen kan fatlta, har jag sökt utforska, om ej
Gudomen på annan väg möjligen lämnat något spår efter sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
