Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Vår kunskapsförmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL XVII.
Vår kunskapsförmåga.
I.
Låtom oss se till, hur långt naturvetenskaperna
förmå leda oss!1 Äro dessa icke absolut sanna, så finns
ingen absolut sanning till hos människan; äro de det
åter, så bör hon i studiet af dem komma till känslan
af en mycket djup förödmjukelse, ty hon tvingas därvid
oupphörligt att resignera, än på det ena hållet, än på
det andra. Men då hon ju icke kan lefva och verka
utan att sätta tro till dem, synes det mig, att, innan
hon inlåter sig i djupare forskningar rörande naturen,
hon allvarligt och eftertänksamt bör betrakta denna.
samt därefter vända blicken till sig själf och afgöra,
om hon vid sammanställandet af dessa båda storheter
finner, att någon jämförelse mellan dem ens är möjlig.
Människan bör härvid betrakta naturen i des»s
helhet, i dess höga och sublima majestät. Hon bör se
bort från de föremål af lägre rang, som omgifva henne.
Hon bör skåda upp mot detta strålande ljus, som är
satt till en evig lampa i världssalen. Jorden måste
härvid förefalla henne som en liten punkt i
jämförelse med den rymd, som denna sol öfverstrålar;
och hennes hjärta måste fyllas af häpnad, när hon
betänker, att denna rymd åter i sin ordning själf icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
