Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Människans upphöjdhet öfver naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV.
Trots allt det lidande, allt det elände, som
ständigt förföljer och hotar att helt och hållet uppsluka
oss, arbetar dock inom oss alltid en drift, som åsyftar
att höja och lyfta oss uppåt.
v.
Människans känsla af sin höghet är så
outplånlig, att den till och med framlyser i själfva uttrycken
om hennes låghet. Ty hvad vi kalla natur hos
djuren kalla vi förnedring hos människan, hvarigenom
vi ju erkänna, att om vår natur numera är likadan som
djurens, vi hafva nedsjunkit från en bättre natur,
hvilken förut tillkommit oss.
Ty hvem sörjer öfver att icke vara konung, annat
än en afsatt konung?
Ansåg någon väl Paulus Aemilius beklagansvärd,
därför att han ej längre var konsul? Tvärtom; alla
tyckte, att han måste vara lycklig därför att han en
gång varit konsul, eftersom det ju icke hörde till hans
stånd att vara det för beständigt. Perseus däremot
beklagade man, att han icke längre vore konung, ty
denne var född därtill, hvarför man icke kunde
begripa, hur han fortfarande kunde stå ut med att lefva.
Hvem sörjer väl öfver att han icke har mer än en
enda mun? Men hvem skulle däremot ej anse det som
en olycka att hafva blott ett enda öga? Likaså har väl
ingen någonsin kommit på den tanken att sörja öfver,
att han icke blifvit försedd med tre ögon; men
förskräckligt skulle det ju vara att icke hafva fått något
alls?
VI.
För den, som icke förnimmer sitt elände, finnes
det icke till. Icke känner sig ett förfallet hus
olyckligt? Det är blott människan, som kan känna sitt
elände.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
