Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Människans upphöjdhet öfver naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
okunnig om sin förvantskap med varce sig de förra
eller de senare, utan hon bör känna sitt förhållande
till bådadera.
XV.
Människan har att uppskatta sig efter sitt rätta
värde. Å ena sidan bör hon älska sig själf, emedan
hon inom sig bär en natur, som är skicklig till det
goda — dock utan att därmed få älska äfven det låga,
som finnes i denna natur. Å andra sidan bör hon
förakta sig själf, emedan hon icke begagnar denna
sin förmåga att göra det goda — dock utan att därför
få förakta själfva denna sin naturliga förmåga. Ja,
hon bör på samma gång både hata sig själf och älska
sig själf. Hon bär inom sig en förmåga att lära känna
sanningen och blifva lycklig, men är icke i besittning
af en enda ovillkorlig och absolut sanning.
Jag skulle därför vilja förmå människan att söka
finna sanningen samt att, när hon funnit densamma,
beredvilligt och fri från lidelser följa hennes ledning.
Men emedan jag vet, hur förmörkadt människans
förstånd är genom henncs lidelser, måste jag fordra,
att hon hatar inom sig den onda begärelse, som gör
henne till deras rof, så att denna icke måtte förblinda
henne, när hon går att göra sitt val, och icke blifva
henne till hinder, sedan valet är gjordt.
XVI.
Ju högre man stiger i upplysning, desto mer af både
storhet och litenhet upptäcker man hos människan.
Filosoferna väcka hopens förundran — de kristna
väcka filosofernas.
Hvem kan väl då förvåna sig öfver att religionen
i grund känner till hvad som blir oss allt tydligare,
ju mer upplysning vi få?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
