Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Människans upphöjdhet öfver naturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
XII.
Människan är tydligen skapad för att tänka. I
tänkandet ligger hennes företräde, hennes anseende.
Men hennes plikt är att tänka rätt. Och den riktiga
ordningen härvid är att börja med sig själf, sitt
upphof och sin bestämmelse.
Men hvad tänker världen mest på?
Icke på detta; men väl på att dansa, spela, sjunga,
skrifva vers o. s. v., att bygga sig hus, göra sig till
konung — utan att betänka, hvad det vill säga att
vara konung, att vara människa.
XIII.
Människans stora företräde ligger i tänkandet.
Tänkandet är därför till sin natur någonting
beundransvärdt och upphöjdt. Och det måste råka
på besynnerliga afvägar för att blifva föraktligt. Detta
har det likväl gjort, hvilket ju är rentaf någonting
löjligt.
Hvad tänkandet är stort till sin natur, hvad det
är ömkligt i sina fel och misstag!
XIV.
Det är farligt att för mycket visa en människa
på, hur stor likhet hon har med djuren, utan att på
samma gång visa henne, hvari hennes upphöjdhet öfver
djuren består. Likaså är det farligt att beständigt
påpeka för henne hennes företräden och upphöjdhet öfver
djuren, med förbiseende af hennes låghet och likhet
med djuren. ÄÅnnu farligare är det dock att låta henne
vara i okunnighet om bådadera. Bäst och säkrast är
det att upplysa henne såväl om det ena som om det
andra.
Människan får lika litet föreställa sig vara
djurens som änglarnas jämlike, men får ej heller vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
