Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Människans inbilskhet och egenkärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTIKEL XIX.
Människans inbilskhet och egenkärlek.
k
Vi nöja oss icke med det lif vi hafva inom oss och
i vår egen personlighet; vi vilja äfven lefva ett inbilladt
lif i andras föreställning, och därför bemöda vi boss
om att göra oss bemärkta. Vi arbeta beständigt på
att försköna och bevara detta inbillade väsen samt
försumma därför det verkliga. Och om vi äro i
besittning af själfbehärskning eller ädelmod eller trohet,
beflita vi oss om att låta andra veta det för att fästa
dessa egenskaper vid fantasibilder. Vi afstå ofta i
verkligheten från dessa dygder för att förbinda dem
med denna bild och äro gärna pultroner, blott vi ha
rykte om oss att vara tappra. Hvilket betecknande
bevis på ömkligheten i vår natur att icke vara nöjda
med den ena utan den andra och att ofta afstå från
den ena för den andras skulll Ty ärelös är den,
som ej är beredd att gå i döden för att rädda sin ära.
Äran är något så ljuft, att man älskar den, äfven
om den kostar lifvet.
LI.
Högmodet uppväger alla lidanden. Antingen
döljer det dem, eller, om det blottar dem, berömimer det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
