Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Människans inbilskhet och egenkärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
sig af att känna dem. Högmodet har ett sådant
naturvälde öfver oss, att det behärskar oss äfven midt i
våra lidanden och förvillelser, ja, att vi till och med
gärna offra vårt lif, blott man talar om vår
uppoffring.
III.
Fåfängan är så djupt rotad i människohjärtat,
att en soldat, en trossknekt, en kökspojke, en sjåare
— alla skryta de och vilja bli beundrade; filosoferna
likaså. Och de, som skrifva uppsatser mot
ärelystnaden, vilja likväl hafva äran af att hafva skrifvit
utmärkt; och de, som läsa hvad dessa skrifvit, vilja
hafva äran af att hafva läst det; och jag, som
skrifver detta, har kanske samma ärelystnad, och kanske
de som läsa detta likaså.
IV.
Vi äro så inbilska, att vi vilja vara kända af
hela världen, ja till och med af dem, som kunna komma
att lefva när vi ej mer finnas till; och vi äro så
fåfänga, att vi hafva nöje och tillfredsställelse af att
vara beundrade, vore det ock af blott fem eller sex
personer i vår omgifning.
v.
Nyfikenhet är ingenting annat än fåfänga. Oftast
vill man veta saker blott för att få tala om dem.
Man skulle visst icke företaga långa sjöresor
endast för att få se, utan att någonsin få meddela
sig med någon om dem.
VI.
Icke bryr man sig om att blifva så högt
uppskattad i en stad, som man blott passerar; men när
man skall uppehålla sig där en tid, då blir det en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
