Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Människans inbilskhet och egenkärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
X.
Inbillningen, denna bedrågliga del af människan,
denna mästarinna i villfarelse och falskhet, år så
mycket farligare, som hon icke alltid är falsk; ty vore
hon en afgjord osanning, så blefve hon på samma
gång en afgjord sanning. Men ehuru hon i de flesta
fall är osann, ger hon dock ingen upplysning om sitt
rätta väsen och sätter samma stämpel på det sanna
som på det falska.
Jag talar nu icke om dårar, jag talar om de
klokaste; och det är just bland dem, som inbillningen
har den största förmågan att verka öfvertygande på
oss. Förnuftet höjer förgäfves sin röst, det är icke
efter den man rättar sitt omdöme.
Denna stolta härskarinna, denna förnuftets fiende,
som roar sig med att kontrollera och mästra detta för
att visa, hvad hon förmår i allt, har bildat en andra
natur hos människan. Hon har sina anhängare bland
lyckliga, olyckliga, friska, sjuka, rika, fattiga, vise och
dårar. Hon framkallar såväl tro som tvifvel. Hon
nedtystar förnuftet. Hon sätter våra sinnen än i
verksamhet, än i overksamhet. Och ingenting harmar oss
mer än att se, att hon skänker sina offer en mycket
rikligare och ymnigare tillfredsställelse än förnuftet
förmår åstadkomma. De, som inbilla sig vara kloka,
äro ofantligt mycket nöjdare med sig själfva än de
verkligt kloka någonsin kunna vara. De se så stolt
ned på människorna. De disputera med tvärsäkerhet
och själfförtroende, hvaremot de senare yttra sig
endast med tvekan och misstro till sig själfva. Och
denna frimodighet i de förras uppträdande stämmer
ofta till deras förmån personer, som lyssna till dem.
Så väl stå dessa skenkloka hos domare af samma slag
som de själfva.
Inbillningen kan icke göra dårar visa, men hon
gör dem lyckliga; förnuftet däremot kan icke göra
sina vänner annat än olyckliga. Den förra öfverhopar
de sina med ära, det senare med skam och blygsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
