Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Ovissheten i det mänskliga vetandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
XIV.
Vi föreställa oss, att alla människor uppfatta och
känna på lika sätt; men detta är ett godtyckligt
antagande, som vi icke hafva något bevis för. Det
inträffar visserligen, att man använder samma ord vid
samma tillfällen och att, när två personer se en kropp
ändra plats, de uttrycka sin iakttagelse af denna
omständighet med samma ord, ty de säga båda två, att
föremålet rört sig. Af denna likhet i uttryckssättet
sluter man sig till likhet äfven i uppfattningen. Detta
är, ehuru man väl vore frestad att anse det så, dock
ingalunda absolut bevisande, eftersom man ju vet, att
samma slutsats kan dragas af olika förutsättningar.
XV.
När vi se, att samma sak ständigt upprepas på
samma sätt, draga vi däraf den slutsatsen, att saken
är en naturnödvändighet, såsom t. ex. det, att vi i
morgon få dager igen, o. d. Men naturen bedrager
stundom våra förväntningar och lyder icke sina egna
lagar.
XVI.
Vetenskaperna sträcka sig mellan två
ytterligheter, som beröra hvarandra. Den ena är den
naturliga, rena okunnigheten, som är utmärkande för alla
människor, när de födas till denna världen; den
andra åter är den, till hvilken alla stora andar komma,
hvilka, när de inhämtat allt, hvad en människa kan
inhämta, finna, att de alls ingenting veta och se sig
åter stående på samma punkt af okunnighet som den,
från hvilken de utgått. Men detta är en lärd
okunnighet, som känner sig själf. De däremot, som
visserligen kommit ett stycke ifrån den naturliga okunnig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
