Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Om belöningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestraffning aldrig framkallar några goda verkningar,
mer än att det tjänar till att väcka blygsel och avsky
för det felsteg, som föranlett den. Men om ej
obehaget till sin största del består i känslan av att hava
gjort orätt och i farhågan, att de ha ådragit sig sina
bästa vänners berättigade misshag, så verkar smärtan
av riset blott ofullkomlig bot. Den lappar endast ihop
såret för ögonblicket och läker det på ytan men går
icke till bottnen med det onda. Uppriktig blygsel och
fruktan för att misshaga äro de enda sanna
tvångsmedlen. Endast dessa böra utgöra tyglarna och hålla
barnet i styr. Men kroppsstraff måste nödvändigt
förlora denna verkan och nöta bort känslan av blygsel,
därest de ofta återkomma. Blygsel spelar hos barn
samma roll som blygsamheten hos kvinnor, den kan
icke bevaras, om man ofta bryter däremot. Och
fruktan för föräldrarnas misshag kommer att bli mycket
betydelselös, om tecknen till detta misshag hastigt gå
över och några slag äro fullständig bot. Föräldrar
böra väl betänka, vilka fel hos deras barn ha nog
betydelse för att förtjäna, att de ge sin vrede tillkänna.
Men när de väl tillkännagivit sitt misshag till den
grad, att det medför straff, böra de icke genast lägga
bort sin stränga min utan låta barnen återfå sin forna
gunst endast med en viss svårighet och uppskjuta full
försoning, till dess deras lydaktighet och mer än
vanliga välförhållande bevisa deras bättring. Om ej denna
ordning iakttages, blir straffet genom sin
alldaglighet blott en helt naturlig sak och förlorar all sin
verkan. Att fela, få aga och sedan förlåtelse kommer
att anses lika naturligt och nödvändigt, som att
middag, natt och morgon följa på varandra.
61. Beträffande gott anseende bland människor vill
jag endast ytterligare anmärka, att, ehuru det ej är
den sanna grundvalen och måttstocken för dygden, —
ty de bestå i en människas kännedom om sina plikter
och hennes tillfredsställelse över att lyda Skaparen, i
det hon följer buden av det ljus, Gud har givit henne,
med hopp om att vinna Hans välbehag och av Honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
