Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Om rädsla och mod hos barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtrogna med och för det ändamålet sakta och
varligt föra allt närmare dem. Därför behöver sällan något
dylikt medel användas med dem, förrän de kunna röra
sig ledigt och tala. Men om det ändå skulle så vara,
att spädbarn blivit rädda för något, som ej lätt kan
hållas ur vägen för dem, och visa tecken till
förskräckelse, så ofta det blir synligt, så måste man använda
alla medel att stilla deras fruktan, genom att söka
vända bort deras tankar därifrån eller förbinda det
med andra saker, som ha trevligt och behagligt
utseende, till dess barnen blivit förtrogna med
föremålet och ej mer stöta sig därpå.
Jag tror vi kunna göra den iakttagelsen, att strax
barnen äro födda, alla synliga föremål, som icke
skada ögonen, äro dem likgiltiga. De äro icke mera
rädda för en morian eller ett lejon än för sin sköterska
eller en katt. Vad är det då, som sedermera i vissa
sammansättningar av form och färg kan skrämma
dem? Jo, ingenting annat än de föreställningar om
farlighet, som åtfölja dessa ting. Om ett barn för var
dag finge en ny amma, så är det min övertygelse, att
det icke skulle bli mera skrämt av nya ansikten vid
ett halvt års ålder än vid sextio. Skälet till att barnet
icke vill komma till en främmande är alltså, att det
blivit vant att få mat och vänlighet endast av en
eller två människor i sin omgivning och därför
fruktar, att, om det kommer i en främmandes famn, tagas
bort från den, som gläder och matar det och varje
ögonblick sörjer för dess behov. Ty dessa känner ju den
lille ofta och är därför rädd, när amman är borta.
Det enda vi av naturen frukta, är smärta eller
förlust av något angenämt. Emedan nu dessa icke äro
knutna vid någon form, färg eller storlek av synliga
föremål, bli vi ej skrämda av något sådant, förrän vi
antingen erfarit smärta genom dem eller fått oss
bibragta föreställningar om att de skola skada oss. Den
behagliga klarheten och glansen av lågan och elden
gör barn så förtjusta, att de i början alltid vilja taga
i dem med händerna. Men när ständig erfarenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
