Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Om barns nyfikenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vitt deras fattningsgåva det medger. På samma sätt
med alla andra omständigheter de vilja ha reda på om
saken. Ni får icke visa bort dem, förrän ni givit dem
allt det besked de kunna mottaga. Så kan ni också
genom edra svar leda dem till att göra vidare frågor.
Och kanske blir icke för en vuxen människa ett
sådant samtal fullt så tomt och betydelselöst, som vi
lätt föreställa oss. I vetgiriga barns naiva och från
all skolvishet fria infall komma ofta saker fram, som
kunna ge en tänkande människa mycket att fundera
på. Och ofta tror jag man kan lära mer av ett barns
oväntade frågor än av somliga mäns tal, som gå i ett
och samma hjulspår alltefter de begrepp de lånat av
andra eller de fördomar de fått genom sin uppfostran.
121. 4. Kanske det ibland icke kan vara ur vägen
att egga barnens vetgirighet genom att låta dem se
nya och egendomliga saker i avsikt att hos dem väcka
lust att taga reda på dessa och ge dem anledning att
skaffa sig kunskap därom. Om då händelsevis deras
vetgirighet för dem till att fråga om något, som de
icke böra få veta, är det bra mycket bättre att säga
dem rent ut, att det är något, som ej tillkommer dem
att veta, än att avspisa dem med en osanning eller ett
intetsägande svar.
122. Talträngdhet,[1] som ibland uppträder så tidigt,
kommer av en naturlig läggning, som sällan är förenad
med stark kroppskonstitution eller mognar till styrka
i omdömet. Om det vore önskvärt att få en pojke
mera livligt talför, tror jag man kunde finna på medel
därtill. Men jag antar, att en förståndig fader hellre
vill, att hans son blir duglig och nyttig, när han blir
man, än att han skall vara trevligt sällskap och
förströelse för andra, medan han är barn. Skulle dock
även detta tagas med i räkningen, tror jag mig kunna
påstå, att det icke är ett så stort nöje att höra en pojke
småprata trevligt som att höra honom resonera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
